Under senare tids programmering i C# har en känsla av instängdhet vuxit sig starkare och starkare hos mig.Jag kommer att tänka på en av de stackars katterna från Lambdacats och tror mig uppleva något liknande. För egen del har jag inte gått så långt att jag känner mig instängd av sidoeffekter i allmänhet. Den ständiga närvaron av null och exceptions är dock minst sagt frustrerande och kan beskrivas som att man konstant befinner sig inuti en Maybe-monad och en Error-monad på en gång utan att ha någon som helst möjlighet att någonsin komma därifrån (en hemsk känsla).
Till och med grundläggande och till synes helt oskyldiga operatorer som +, - och × (för att inte tala om /) är så opålitliga att de låtsas vara fria fast de hör hemma i både en och två monader (Overflow, DivisionByZero etc.).
Även om situationen i Haskell i allmänhet är bättre har man där, t.ex., valt att ha en definition av head av den olyckliga typen [a] -> a. Den skrämmande beskrivningen lyder: “Extract the first element of a list, which must be non-empty.”.
Om man som jag under vissa tider helt har undvikit arrayer av rädsla för IndexOutOfRange skulle man kanske önskat sig en något rimligare typ eller att man helt avstått från en definition av head m.fl.
Vi kan nu antingen acceptera vår eländiga “monadiska situation” och gå medpå att allt av olika skäl kan gå sönder eller - förgäves - fortsätta låtsas som om man med hjälp av Options, Exception-unioner och liknande skall kunna slå sig ut.
Men hur och vad vi än gör så gör vi det hela tiden inifrån de eländiga monaderna. Vi måste ut!